ibizspinone

Vem anade i början av 1996 att mitt liv skulle ta en sådan dramatisk förändring.

Status: jobbade som storkundsansvarig på dataföretaget Nocom. Stortrivdes och livet kändes som en enda stor fest.
Hade ca 250-300 kunder..stora företag som Telia, Vägverket, Landstinget och många många fler. Dom hade speciallicenser och det var ett enormt komplext regelsystem som jag hade lärt mig till fullo.

Jobbade direkt mot Seattle och Amsterdam. Fick använda mig av engelska och samtidigt få många trevliga kunder. Det kändes som en stor familj. Att jag sålde mycket och fångade många mycket stora kunder som IKEA gjorde ej ont. Fick en del trevliga bonusar. Fick resa till både Seattle och Amsterdamoch Norge.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så pysslade jag också med Fyris festivalen samt dansade samba.. var uppskattad av både arbetskamrater och företagsledning för det jag gjorde..skitroligt..men annat lurade i buskarna..

Vi var ute och dansade samba på ett par platser i landet..hade gått ner i vikt av allt dansande och jobbande..flätat hela håret..kändes som att inget kunde stoppa mig..jag skulle erövra världen!!!

Fyris festivalen kom och underbart väder. Vår sambagrupp uppträdde och fick många fina eloger. Så lycklig o tillfreds hade jag sällan känt mig. Efter uppträdandet gick vi alla till Påvels. Ägaren hade en central roll i festivalen.
Det bjöds på mat och dryck i glada vänners lag. Jag hade under några år samlat på pins från olika idrottsarrangemang som jag hade satt i en basebollkeps. Jag fick ev pin av Michel Platini som jag träffade när jag jobbade på Wasa och var OS AMbassadör. Denna pin var jag mäkta stolt över. Många ville köpa den men det var ej till salu. Hade kepsen på mig när vi gick till Påvels på kvällen.

Vi dansade och det blev alldeles för varmt med keps så jag lämnade in den i baren. No problems..det var ju människor jag kände och haft kontakt med länge.

Underbart rolig kväll och sedan var det dax att dra sig hemåt. Hämtade kepsen och direkt jag tog o den märkte jag att vikten var fel.

NÅGON HADE TAGIT MINA ALLRA FINASTE PINS !!!!!

Ställde personalen i baren mot väggen. Svaret blev: du är full och har tappat dom själv. Jag hade haft dessa pins på i flera år och ALDRIG tappat en enda. Visst var ja berusad till en viss del men inte så att jag inte visste vad jag gjorde..Stor kalabalik. Jag vägrade ge mig och till slut skulle vakterna kasta ut mig.
2 stora biffiga killar kom MEN hade dom provat att slåss med en rödhårig tigrinna?? Knappast.. dom fick inte ut mig..jag spretade emot med mitt liv på spel kändes det..jag vägrade att bli utsatt för något dyligt..

Ägarens brorsa trädde in och bad dom låta bli mig. För första ggn ringde jag psykjouren för jag höll på att rämna kapitalt. All denna stress, jobb dygnet runt, brist på sömn, alkohol och ej bli trodd blev för mycket.

Jouren blev mycket oroliga och skickade polis för att leta efter mig. Det har jag fått reda på i efterhand.
Jag gick ner till ån och satte mig på en mycket smal avsats ovanför Islandsfallet. Funderade över mitt liv och det som hade hänt.

Satt där hela natten och beslutade mig för at gå hem. Lång lång väg från stan..alla pengar o min väska hade jag på Wasas kontor där vi hade bytt om till sambadansen. Det var bara att traska på. Kom hem ca 5.30 och Gunnar var vaken och skulle till jobbet. Orolig som sjutton. Skall jag stanna hemma? frågade han.

När jag tänker tilbaka på den morgonen såvet jag att jag redan hade bestämt vad som skulle ske..

Hela mitt inre var i uppror. Ville inte mer. Visste att jag hade ett recept på sömntabletter i min handväska. Ville ha tag på väskan men den var ju inlst på Wasas kontor. Letade febrilt efter nyckeln dit. Jag tar en taxi dit och löser ut receptet..Nyckeln var borta! Tack o lov kan jag säga nu när jag siter med facit i hand.

Vad göra? Tömde medicinskåpet och hittade diverse piller och skit. Hittade en gammal rödvinsflaska som vi fått 1986 när Sofie föddes. Det får gå tänkte jag eller tänkte inte alls om man ser det så.

Tog piller och vin och traskade iväg ut på fältet bakom vårt hus vid ca 13.00. Måste hinna innan Sofie kom hem från skolan..

Satt väl gömd på fältet och ältade och tyckte synd om mig själv samtidigt som jag åt piller nedsköljda med surt gammalt rödvin.

Domnade av och vaknade av solnegång men trodde att det var morgon. Mådde fruktansvärt illa och hade inget kvar av piller. OK tänkte jag bäst att gå hem. Inte ens detta klarade jag av.

Kom hem vid 22-tiden och Gunnar var i upplösningstillstånd. In i duschen och stod där och kräktes och kissade på mig. Ett vrak var milt uttryckt. Gunnar ringde efter ambulans och raka vägen till akuten. Där tillbringade jag natten i en korridor. Ingen magpumpning för det hade gått för lång tid.

Dagen efter blev jag iskriven på avd 102 på Ulleråkers sjukhus. Fick en underbar läkare Marja Tolstoy. Tuff men mycket förstående.

Det var den 2/6 1996. Blev kvar på avd 102 till den 21/12. Ett sådand tumultartad period i mitt liv hade jag aldrig upplevt. Jag skar mig ( en av pionjärerna?) sparde tabletter. Hade extravak i ca 1 månad. Mitt liv gick ut på att överlista vaket och personalen så jag fick skada mig själv. Jag som ej dög något till som var värdelös!!

Krossade glas och stampade i det. Fick tillgång till mitt skåp med lera och stenar för jag gjorde djurbroscher. Där fanns säkerhetsnålar..åt upp ca 10 st nålar öppnade. Gissa om magont. Röntgades och man såg nålarna men dom kom ut bakvägen.

Bråkade och ibland (ca 4 ggr) tog ca 8 personer och brottade ner mig och jag sattes i spännbälte.

Började skriva dikter redan när jag kom till avd 102. Skrev varje dag och t.o.m när jag låg bältad. Kommer att visa en del senare här påbloggen. Dom är tunga men bra tycker dom som läst.

Under denna mest turbulenta perioden på avd 102 fick jag ej vara med de andra patienterna utan fick bo avskilt med 1 sovrum och vardagsrum typ vaktad av ett extravak..Blev intagen på papper..

Det fanns underbara vänner i mitt liv som kom och hälsade på och naturligtvis min familj. Ingen och inte minst min läkare Marja visste vad dom skulle göra.

Skulle jag någonsin bli "normal" igen?? Alla undrade.

Det tuffade på under sommaren och hösten med många urspårningar som rymningar mm.

En gång när jag rymde så återkom jag till min smala avsats vid Islandsfallet. Naturligtvis utrustad med sparade tabletter och inköpta starköl.

Någon fick syn på mig och vid det laget hade jag domnat bort. Vaknade av att ngn från ambulansen väckte mig. Brandkåren med dykare fick fira ner mig i en båt och ro över till andra sidan ån. Avsatsen var bara typ 1 meter bred och långt ifrån bron. Mig skulle dom inte ta så lätt...

Fattar egentligen inte idag hur jag kunde bete mig så men förstår att jag var sjuk, mycket sjuk. Att jag överlevde är en gåta. Började gå hem på permis över dagen sent på hösten och skulle börja arbetsträna på Nocom.

Då när jag besökte Nocom började en ännu mer fasansfull period i mitt liv = MOBBING

Återkommer om denna period snart. Då kommer nackhåren att resa sig. Det lovar jag.